I det vita, sterila sjukhuslandskapet, där långtidssjukdomar ger ton, upplever barnet en vardagligt strid: måltid och vätska. Vi dyker in i barnets perspektiv, följer med i hans resa, och ser hur han navigerar genom det ofta bortglömda i sjukvård: födo och vätskaintag.
Hjälpmedel som underlättar intaget av näringsdrycker eller vätska på ett spännande och roligt sätt. Med sin unika design som en spelkontroll hjälper den personen att inta mer näring och vätska, läs mer här.
Det vita sjukhusrummet lyses upp av en strimma solstrålar som genomborrar de tunga, beigea gardinerna. Lukten av steriliserade instrument och sjukhusmat tränger in i näsborrarna. Men för barnet i sjukhussängen, är detta hans värld – en värld av stillsam strid, där måltid och vätska utgör krigets frontlinje.
Måltiderna blir inte längre något att se fram emot. Från att ha varit en social sammankomst, en tid av glädje och skratt, förvandlas de till ett slags mekanisk ritual. Det är inte längre fråga om vad man har lust att äta, utan snarare vad kroppen tål. Ett sjukhusbarn äter inte för nöjet, utan för nödvändigheten.
Sjuksköterskan kommer in med en bricka. På den ligger en skål med flytande näring, en liten kanna med vatten och ett glas. Barnet stirrar på maten, men känner inte hungern. Han vet att han måste äta, men hans aptit är borta. Kroppen vill ha energi, men smaklökarna protesterar. Det blir en kamp, en strid mellan viljan att äta och motviljan att svälja.
Upplev glädjen med vårt hjälpmedel som kombinerar spel och näring. Dess design som en spelkontroll gör det roligt att dricka mer näringsdrycker och vätska, läs mer här.
Barnet lär sig att dricka när kroppen inte längre är törstig. Vattenflaskan blir hans ständiga följeslagare, liksom en sköld i striden. Hydrering är livsviktigt, men det är också en utmaning. Barnet dricker, men varje klunk känns som en seger, ett steg närmare överlevnad.
Känslan av att vara tvungen att äta och dricka, att inte kunna vänta på hungern eller törsten, kan vara överväldigande. Det är en konstant påminnelse om sjukdomen, om att barnet är “annorlunda”. Det är också en påminnelse om att mat och vätska inte längre är en del av livets glädje, utan snarare ett vapen i kampen för att överleva.